Avlidne pigan Anna Nilsdotter, Brunflo 1845

Till följd av en skrivelse av Kon. Befallningshavande i länet hade med anmodan att därtill inkalla avlidne pigan Anna Nilsdotters föräldrar och alla kända ägare till större eller mindre del av sakerna.

Vid målet inställde sig istället för stadsfiskalen Sunding, som hade anmält sig vara tjänstledig, t.f. stadsfiskalen och landskanslisten Lindberg och avlidne pigans föräldrar, inhysemannen Nils Larsson i Optand och hans hustru Katarina Ersdotter samt handlanden Nils Wikström från Östersund och t.f. kronofogden V. Söderberg.

Den senare som ombud för regementsläkaren Wetterbergh, varefter upplästes följande skrivelser:

”Med öfverlämnande ej mindre af 2ne från Stadsfiskalen Sunding hit ingifne Rapporter angående anställd visitation efter stulit gods hos aflidna Pigan Anna Nilsdotter från Optand, än ock obductions Protocoll och vederbörande Provincial Läkares Embetsutlåtande angående Anna Nilsdotters dödssätt, får Konungens Befallningshafvande anmoda Herr Domhafvanden att i laga ordning dels förordna om den döda kroppens begrafning samt huru kostnaden så väl derför som för kroppens uptagamde ur sjön och den medico legala besigtningen gäldas må, dels ock angående de Anna Nilsdotter fråntagne persedlar förrätta ransakning.

Östersund å Landscancelliet, den 2de December 1845. N. Sandström.”

”Till följe af Konungens Befallingshafvandes förordnande af den 20de denne månad anstäldes visitation hos för stöld misstänkta Pigan Anna Nilsdotter som fört warit i tjenst hos Enkefru Majorskan Stjernefelt och äfven nu derstädes wistades;

och kunde bland de saker hon hade här i staden något annat misstänkt ej uptäckas, än ett par Ullstrumpor dem Handelsmannen N. Wikström igenkände för sina, likväl nekade hn att hafva de samma stulit;

derefter begaf jag mig genast till Brunflo hvarest hon uti sine Föräldrars hemvist i Optand hade sine saker och fans der förutan ett större antal dels silkes och dels Bommullsdukar samt alla slags Qvinskläder, deribland en fin blå klädeskappa, flere guldnipper, någre silfverpjeser, Sängkläder af större wärde, Linne och duktyger, deraf flere woro märkte med åtskillige främmande initialbokstäfver af hvilen anledning jag med behöriga biträden lät hopsamla och under försegling sätta hennes saker i förwar hos extra Nämndemannen Sven Ersson i Optand;

Som detta skedde sent på aftonen så kunde någon förteckning icke uprättas, utam skall en sådan. så fort sakerne blifvit hit transporterade, aflemnas.

Så bemälda Piga nu icke igenfinnes utan det är att förmoda, det hon afwikit får jag detta anmäla, med anhållan att hon måtte blifwa efterspanad i anledning förefinner att hon möjligen tagit wägen åt Hammerdal och Yxskaftkälen där hin har en Syster gift med Torparen Anders Pärsson.

Anna Nilsdotter är af medelmåttig längd, stadig kroppsbyggnad, långlagdt rödbrusigt ansigte, något uppstående trubbig näsa, mörkt hår, men huru hon vid afwikandet warit klädd, kan ej uplysas.

Östersund den 22 November 1845. J. P. Sunding.”

”Uppå angifvelse af Handelsmannen N. Wikström, har Konungens Befallningshafvande förordnadt, det Husvisitation borde hållas hos Pigan Anna Nilsdotter, och då till följe deraf sådan visitaton försiggått uti hennes Föräldrars hemvist i Brunflo och Optand, hvarvid den egendom och de klädespersedlar som af Föräldrarne dels upgåfvos, och hvilka dels ansågos wara i hennes gömmor, ställdes under försegling samt efter det egendomen blifvot transporterad in till Staden, hvarest bemälda, nu mera aflidna Piga för det mästa warit i tjenst hos slutleligen upbehållit sig, så hafva undertecknade nedanstående dag, i närwaro af Bönderne Sven Ersson och Erik Jonsson i Optand, hvilka jemväl biträdt vid visitationen, samt Anna Nilsdotters Fader, Inhysemannen Nils Larsson i Optand jemte Hustrun, å den sålunda under förwar agne egendomen upprättadt följande Förteckning.” [… innehåller 5 sidor varför dem inte tas upp här.]

Obduktionen över den döda pigan gjordes den 27 november 1845, vilken hade funnits liggande vid stranden av Åssjön nära Östersund.

Vid yttre besiktning av kroppen fanns inga tecken på någon tillfogad skada genom någon våldsamhet, endast mitt över pannbenet fanns ett skrubbsår på ca 10 cm.

Ansiktet var rödblått, övriga kroppen likblek, mera fet och fyllig, ögonen insjunkna, läpparna rödblåa, tungan bar spår att ha varit inklämd emellan tänderna.

I övrigt fanns inget annat att anmärka på och då man saknade uppgift om hennes ålder, ansågs hon vara omkring 30 år gammal.

Därefter redogjordes för den övriga besiktningen av kroppen såsom bröst- och bukkaviteten samt av hjärnan som var överfylld med blod.

Provinsialläkaren Risslers utlåtande var enligt följande:

[…] ”Då intet yttre våld, retande gift, eller inre sjukligheter förenledt bemälte Annas timade död, och hon funnits liggande död i vatten, hvartill phenomenerna af blod öfverfyllnad i Hjerna, Bröstet och underlifvet, tillika med det i luftrören varande blodige slemm jemte luftcellernas utvidgning äfven häntyde, anser jag mig således, på anatomiska och phypologiska grunder, kunna och böra med största sannolikhet sluta att oftanämnde Anna Nilsdotter ljutit döden genom qväfning under vatten, och hurvida detta hennes dödosätt skedt genom våda eller med berådt mod, är öfver mitt bedömmande.

Det varder å förevarande medico legala fall, såsom mitt Embetsutlåtande och å aflagd EmbetsEd bekräftadt så sant mig Gud hjelpe till lif och själ. Hornsberg d. 29:de november 1845.”

 

Efter uppläsandet tillkännagav Lindberg att garverifabrikören Dedring och änkefru majorskan Stjernfeldt var ägare till åtskilliga saker enligt förteckningen.

Lindberg berättade vidare att när man var hemma hos Anna Nilsdotter den 21 november och letade efter tjuvgods, var hon inte närvarande, trots kallelse.

Senare på eftermiddagen hade hon ännu inte dykt upp och ingen visste vart hon var och först den 26:e hade man hittat henne vid stranden i Åssjön.

Någon tillförlitlig upplysning om hur hon hade omkommit i vattnet fanns inte, varför Lindberg ansåg att Anna Nilsdotter hade själv avhänt sig livet av fruktan för straff för hennes tillgrepp av persedlarna.

Särskilt med tanke på hur ängslig och svårmodig hon var vid den första visitationen med henne, då hon hade blivit tillsagd att närvara vid undersökningen hemma hos hennes föräldrar dagen efter.

Därefter hördes Annas föräldrar som förklarade att det inte hade någon som helst kännedom om hur deras dotter hade omkommit.

Och beträffande hennes affekter, hade hon sagt till föräldrarna att hon dels köpt en del för de pengar hon hade tjänat under sin tjänstetid, och dels fått en del till skänks.

De ansåg sig inte tvivla på hennes uppgifter, då hon hade tjänat på åtskilliga ställen under sina 20 år och hade gjort sig känd som en ärlig person och på alla ställen hade hon varit omtyckt.

Åklagaren och handlanden Wikström antydde att Nils Larsson och hans hustru ändå borde ha känt till att Anna hade kommit över affekterna på oärligt sätt, när man vid visitationen hemma hos dem, hade sagt att det onödigt med en visitation på vinden, då det bara var en massa kläder där uppe.

När man gick upp på vinden, fann man till största delen av alla affekter där.

Wihstöm kände igen sina tillhöriga saker såsom ett par ullstrumpor och 2 kornsäckar, vilka säckar Nils och hans hustru nu sade att man hade köpt dem på en auktion och dels lånat av dottern, men Whiström menade att de ville dölja något av godset och hindra deras fortsatta visitation.

Kronofogden Söderberg som var ombud för Wetterberg, förmälde att Wetterberg hade känt igen sin drällsduk, vilket både Nils och hans hustru inte bestred.

Undersökningsmännen, bönderna Sven Ersson och Erik Jonsson, berättade var för sig samstämmigt att då frågan kom på tal om att visitera vinden, hade Nils och hustrun sagt att det fanns bara några klädesplagg där uppe och inget som tillhörde deras dotter.

Trots det gjordes en visitation av vinden, där man fann större delen av persedlarna förvarade i ett lakan, varefter Nils hade yttrat att ”undersökningsmännen icke hade vidare att beställa på vinden” då sakerna tillhörde honom och hustrun.

I en vrå fann man koppar, några tunnsäckar och strumpor av vilka affekter Nils hade sagt att säcken tillhörde honom och övriga dottern.

Över vittnesmålen som upplästes, upprepade Nils Larsson och hans hustru att de aldrig haft för avsikt att dölja något av godset och tillade att de vid tillfället varit så bestörta över vad som föregått att de inte visste vad de hade sagt eller gjort.

Åklagaren hemställde om inte den del av godset borde upplysas uti Östersunds kyrkan där Anna Nilsdotter hade tillbringat sin mesta tid och om någon har förlorat sina affekter enligt förteckningen, så skulle det finnas tillfälle att granska dem.

Och Wikström hemställde att både Nils Larsson och hans hustru borde förklaras skyldiga och sättas i allmänt häkte.

Beslut:

Som någon anledning inte förekommit att pigan Anna Nilsdotters död förorsakats genom våda eller andras förvållande att hon själv måste anses ha förkortat sitt liv av fruktan för det straff som möjligen hade kunnat drabba henne.

Alltså prövar Häradsrätten med tillämpning av 13 kap. 1 § Missgärningsbalken rättmätigt förklara att Anna Nilsdotters döda kropp läggas avsides på kyrkogården och i tysthet begravas.

När Kungörelsen som godset har läst upp i Predikstolen i Östersund, får den eller dem som tro sig vara ägare till större eller mindre del av godset, att granska på ett visst ställe.

Nils Larsson och hans hustru, vilka ej anses vara skyldiga träda i häktet, skall vid hämtningspåföljd på kallelse personligen sig infinna.

Brunflo tingslag den 9 december 1845.

Brunflo tingslags häradsrätt (Z) AI:106 (1845) Bild 4950 / sid 948.

Relaterat