Bonden och kyrkvärden Sven Svensson, Anundsjö 1845

Nära Galasjö, mellan Bredbyn och Sidensjö, ligger gamla avrättningsplatser för Sidensjö och Anundsjö socknar. Här hängdes tjuven Beata Johansdotter och senare halshöggs kyrkvärden Sven Svensson sedan han skurit halsen av sin hustru och sju av deras barn.

49-årige Sven Svensson från Fanbyn i Anundsjö sägs vara en svårmodig man med fallenhet för grubblerier. Hans hustru Brita Jansdotter försöker gång på gång att lindra hans svårmod, ofta med framgång.

Hans oro rör till stor del hur han ska kunna försörja sin fru och sina nio barn. Hans hustru väntar dessutom parets tionde.

Han har det egentligen inte dåligt och kan skryta med ett förtroendeuppdrag som kyrkvärd i Anundsjö kyrka. Men han har blivit besatt av oron över att garantera välfärd för sig och sin familj.

Efter en misslyckad borgensaffär börjar han umgås med tankar på att göra slut på sin familj. Svårmodet följer honom i veckor och vid ett tillfälle försöker han springa tills han dör (!). Hustrun lyckas alltmer sällan att få honom på gott humör.

En natt skrider han till verket. Han krossar sin hustrus huvud med en hammare och därefter skär han av hennes halspulsåder med en rakkniv. Därefter dödar han samtliga barn utom två: En son lyckas komma undan och den andra är bortrest vid tillfället.

Planen är att han även ska ta sitt eget liv men så långt hinner Sven Svensson inte. Han grips och ställs inför rätta, och döms.

Domen, halshuggning, faller den 31 maj 1844 och den 18 oktober 1845 äger avrättningen rum. Skarprättaren heter Gyll och kommer från Umeå.

Örnsköldsviks Allehanda 2015-10-18.

 

Ett brott, lika rysligt som här på orten sällsynt, har natten mellan d. 11 och 12 dennes blifvit begånget, och som vittnar att gerningsmannen vid tillfället ej varit redig till sinnes.

Kyrkovärden Sven Svensson i Österfanbyn, Anundsjö socken, en välbehållen och på sin hemort allmänt aktad man, har nemligen nämnde natt med en yxhammare och en rakknif mördat sin hustru och 7 af sina barn, hvaraf det äldsta var 17 och det yngsta 6 år gammalt, under det dessa legat och sofvit.

Vid med Sven Svensson af Konungens Befallningshafvande hållet förhör har han otvunget erkänt detta grofva brott, hvartill orsaken lärer varit grubbel öfver förmenta penningeförluster, då han beslutat att, på det hustru och barn i fram­tiden ej skulle komma att lida nöd, döda des­sa först och sedan förgöra sig sjelf.

Den förr omnämnde natten hade han icke liksom långa tiden tillförene, af bekymmer och en oförklarlig tryckning öfver bröstet, kunnat sofva, utan uppstigit och sprungit till skogs, men un­der oro och betänkande, att det vore bäst om hustru och barn finge dö, genast återvändt till en vid gården varande smedja, der han hemtat en hammare och inne i stugan en rakknif.

För­sedd härmed begifver sig Sven Svensson först till hustruns säng och meddelar henne ett slag öfver tinningen, hvarefter han skär henne i hal­sen med rakknifven.

Sedan begifver han sig till barnens hviloställen och fortfar på samma sätt med dem alla. Utom 2:ne af barnen ha­de ingen vaknat, och ehuru en af dessa bedt fadren förskona sitt lif, hade han mod att jemväl mörda honom, under det den andre fick tillfälle att rymma huset.

Härpå sprang han till en 1½ mil från hemvistet varande lada, der han qvarblef till morgonen, då han återvände till byn och angaf sig sjelf för brottet, som han nu ångrade.

Af alla 9 barnen lefva nu endast 2, nemligen den, som undkom fadrens tilltänk­ta gerning, och den äldsta sonen, som varit vid tillfället bortrest.

Förre kyrkovärden Sven Svensson, som öfver tvenne år sutit häktad å härvarande länshäkte för begånget mord å hustru och sju barn och icke velat till Kongl. Maj:t ingå med nådeansökan, affördes härifrån den 16 dennes till den utsedda avrättnings­platsen på gränsen emellan Sidensjö och Anundsjö socknar nära Galasjö by, och afrättades derstädes lördagen den 18 kl. 12 på dagen.

Någon tid förut hade han varit villrådig i sitt beslut, huruvida ban skulle söka nåd, hvilken, enligt hvad från högre ort försports, troligen blifvit honom beviljad, och i denna villrådighet sväfvade han i synnerhet några dagar ef­ter ett besök af h. exc. justitiestatsministern, emedan han derefter började hysa något hopp att honom möjligtvis skulle beviljas tillåtelse att få återvända till sitt hem igen, det enda vilkor, hvarunder han ville behålla lifvet.

Han började dock snart ångra dessa tankar och önskade att ”lida döden, emedan han begått brott, som döden värdt var, dock utan att tro sig derigenom något förtjena”.

Såsom prof på hans själsstyrka må nämnas, alt han med oförbundna ögon ville gå döden till mötes och endast på fångpredikantens tillstyrkan lät förbinda dem, då han inkommit inom spetsgården.

Vid ankomsten inom denna erhöll han genom v. pastor Wattrang den si­sta helsning ifrån sina öfverlefvande tvenne fullvuxna söner, hvarpå han med mycken sinnesstyrka, redigt och högt svarade med den återhelsning, att de måtte förlåta honom hans svara brott, samt inneslöt dem i Guds omvårdnad och beskydd.

Under det han af fångpredikanten Bylund och v. pastor Wattrang fram­leddes till stupstocken, läste han med hög röst utantill hela psalmen Nr 480 i Sv. Psalmboken. Afrättningen gick raskt och fort.

Aftonbladet 1854-10-28.

Relaterat