Bonden Rasmund Erikssons självmord, Brunflo 1808

Den 3:e maj avhände bonden Rasmund Eriksson i Torvalla livet av sig och Rättens ledamöter var kallade till detta Urtima Ting för att avgöra om den döda kroppens begravning.

Länsman Nord berättade att Rasmund hade varit omkring 53 år gammal och redan för sju år sedan börjat visa tydliga kännetecken till huvudsvaghet som senare hade avtagit.

Efter det hade han åter befunnits äga fullkomlig sinnesredighet intill november 1807, då han på nytt började uppträda på samma sätt som tidigare.

Någon annan orsak kunde inte förmodas än att ibland Rasmund Erikssons sex barn.

En son har inte bara blivit född dum, utan också aldrig gett tecken till ringaste förståndsgåva, varför denna olyckliga ynglingen som redan uppnått 20-års åldern, nu även såväl som i dess spädaste år, betungat sina föräldrar med ständig vård och skötsel, utan och att de kunnat äga förhoppning om det ringaste biträde i arbete till understöd i den talrika familjen.

Detta hade i synnerhet oroat Rasmund och troddes vara orsaken till hans sinnesrubbning, vilken skridit till den höjd att hans anhöriga blivit föranlåten sätta honom under tillsyn och bevakning av en och ofta två personer.

Även för att förhindra honom att stryka omkring och förorsaka intrång och oroa grannarna.

Hans vanliga uppförande hade varit stilla och tyst, och inte gett anledning till misstankar att han hade för avsikt att tillfoga sig själv eller andra något ont.

Tvärtom hade Rasmund Eriksson flitigt infunnit sig vid den allmänna Gudstjänsten i kyrkan, där han visat sig tyst och foglig.

Dock utan att ge tillbörlig anledning på de Religionsövningar eller kunna äga begrepp om ändamålet med dylika sammankomster.

I denna ömkans värdigas belägenhet har Rasmund Erikssons hustru visat sig sorgfällig att vid alla tillfällen vidtaga nödiga anstalter om henes mans vårdande, men icke desto mindre har han klockan sex på förmiddagen den 3:e maj fått tillfälle att utan bevakning begett sig ut i något ärende i Ope.

Men en stund därefter och sedan hans anhöriga fattat beslut att följa honom på spåren, hade torpargossen Per Eriksson, 11 år gammal, meddelat dem den smärtsamma uppgiften att han hade funnit Eriksson upphängd med ett rep och död under ett furuträd i en närbelägen skogsbacke intill gården.

Han hade genast blivit nedtagen från trädet men utan försök att återuppliva honom, då han redan var död.

Och i avvaktan på domarens förordnande hur man skulle göra med den döda kroppens begravning, hade man lagt ned honom i en öppen grav på kyrkogården, men täckt blott med några bräder.

Under tillkännagivande att några andra upplysningar i målet inte var att tillgå, hemställde länsmannen Nord prövningen därav till Urtima Tingsrätten med anmälan att han inte ansett nödigt att kalla vittnen till bestyrkande av dess omständigheter att Rasmund Eriksson varit huvudsvag.

Det har varit allmänt känt inom detta Tingslag, och särskilt genom hans granne Jonas Hindriksson, som nästan dagligen lärde kännas hans sinnesförfattning och uppförande.

Avsades:

Enligt vad som är allmänt känt att Rasmund Eriksson under en längre tid och i synnerhet inpå slutet av dess levnad varit huvudsvag, varifrån genom hans våldsamma åtgärd berövade sig livet.

Därför prövar Urtima Tingsrätten med överensstämmande av 13 kap. 1 § Missgärningsbalken att tillåta begrava Rasmund Erikssons döda kropp avsides och i tysthet uti kyrkogården.

Brunflo tingslag den 14 maj 1808.

Brunflo tingslags häradsrätt (Z) AI:68 (1808) Bild 1450 / sid 267.

Relaterat