Jonas Jonsson från Anundsjö, avrättad 1860

Erik Eriksson blev sänd av sin far för att åka till nämndemannen Jonas Sällström i Nyliden för att betala sockengällde.

På vägen dit fick han skjuts av Jonas Jonsson som var på väg från Movattnet med ett halmlass till Kärrsjö. Under samtalet fick Jonas veta hur mycket pengar Erik hade med sig.

En pinne hade lossnat från skrindan och Jonas stannade efter vägen och hägg en ny pinne med en yxa.

När Erik hjälpte till att sätta dit den nya pinnen så passade Jonas på att slå ihjäl honom med yxan.

Utdrag ur ett protokoll som är skrivet av Jonas Sällström är daterat i Movatttet den 27 april 1860:

Bondesonen Erik Ersson försvann den 23 april och återfanns den 27 april ihjälslagen. Jonas Jonsson i Movattnet anhölls för mordet,

Under förhöret berättade Jonas Jonsson att han tidig på morgonen den 23 april kört med ett halmlass från Movattnets by till Kärrsjö.

På Movattnets sjö hade han sett en karl komma gående och hunnit upp honom på Mellan Movattnets sjö.

Jonas fick då veta att det var sonen till bonden Erik Ersson i Långviken. Pojken berättade att han var på väg till nämndeman Jonas Sällström för att betala sockengällde.

De båda följdes åt därefter efter vägen mot Kärrsjön i norr till ett ställe som kallades Fullvad, då en pinne av stöttingarna bortkommit av det halmlass han körde.

Då hade Jonas tagit den yxa han medfört för att skaffa en sådan och sedan denne voro skaffad, bar Jonas likväl yxan och utan att gossen någonting märkte hade han varit så obetänksam att han för att återkomma den ringa penningsumman han medhade, slagit gossen ett slag så denna föll död till marken.

Sedan hade Jonas tagit pengarna, släpat Erik till en sten och sparkat snö över honom.

När Erik återfanns så saknades även hans mössa, vantar och en väska som det visades att Jonas stulit.

Svea Hovrätts utslag den 20 juni 1860 dömde Jonas för det han försåtligen och i lönndom dräpt Erik och tillgripit hans persedlar och penningar att mista livet genom avrättning.

Den 14 november sändes han till Kallbäcken i Häggdånger för att avrättas genom halshuggning kl. 9 på förmiddagen.

Kallbäcken den 14 november 1860

”Kallbäcken, som utgör gränsskillnaden emellan Ångermanland och Medelpad, har i dag varit vittne till en fasansvärd högtidlighet.

Liksom så många andra – utom de tjenstgörande 200 uppbådade männen, som utgjorde spetsgården, voro säkerligen ytterligare 300 människor der församlade – lockades äfven jag af nyfikenhet dit för att öfvervara den hemska akten.

”Klockan 9 framkom till platsen den lifdömde Jon Jonsson från Björna och Kärrsjön åtföljd av fångpredikanten. Att döma af hans utseende, måtte hans själs tillstånd vara mycket uppskakadt.

Mera död än lefvande framleddes han till stupstocken, och med ett enda hugg hade skarprättaren förvist honom från de lefvandes antal.

En psalm afsjöngs, under det den stympade kroppen nedkastades i den bredvid belägna grafven.

Märkvärdigt var det att höra, huru medlidandet ibland den åskådande allmogen äfven nu uttog sin rätt, ehuru föremålet var en lifdömd förbrytare.

Många bönder framstammades af de kringstående öfver hans stympade lekamen. En qvarts timmas uppehåll var af vederbörande bestämdt emellan de båda afrättningarne.

Under tiden hade man godt tillfälle taga i beträktande de för sorgespelet gjorda anordningarne.

På den nyss för ändamålet afröjda platsen var en granrishydda placerad för att tjäna den 70-årige skarprättaren till tillflyktsort.

Midt i rundeln var offerbänken förlagd. Några brädor, lagda öfver afhuggna träd, samt en ohyflad tvärbjälke, med mera fyrkantig än rund fördjupning, utgjorde hela anordningen.

Efter första offrets afrättning var nämnde bjelke helt och hållet blodbestänkt, utan att det lyckades skarprättaren utplåna de dystra fläckarne derutur.

En granqvist skylde blott ofullkomligt de färska spåren af hvad som föregått för den sig nu närmande delinqventen.

Denna, enkan Sara Zetterlund från Skog och Gallsäter, syntes nu via landsvägen, efter att jämte medföljande pastor från hennes hemort hafva afsjungit sin egen likpsalm, lemna åkdonet och med säkra steg gå sin dystra bestämmelse till mötes.

Hennes utseende, de blickar som hon kastade på de kringstående, vittnade om en stor själsnärvaro. Vid spetsgården emottogs hon af fångpredikanten.

Hon sjöng ännu vid grafvens brädd några strofer ur den nyss afsjungna dödspsalmen och knäföll derefter vid dödsbrädet.

Vid förbindandet af ögonen märkte hon att en af henne vid utträdandet av häktet lånad svart sidenhalsduk begagnades till att knytas för ögonen, hvarföre hon för sista gången upphof sin röst, ändrade misstaget med de orden: ”Nej, icke den, utan den här!” hvarvid hon framräckte sin egen halsduk

Utan biträdet nedlade hon derefter sin hals på den kantiga stupstockn, och i ett nu var hon förflyttad in i evigheten.

Märkvärdigt nog så visar det sig vid många tillfällen, att qvinnan i de vigtigaste ögonblocken af sin lefnad visar större själsnärvaro än mannen i dylika ögonblick, såsom äfven nu var förhållandet.

Allt försiggick i behörig ordning. Mästermannen utvecklade stort färdighet. Blott det kunde anmärkas, huruvida ej ett svart öfverdrag varit på sin plats vid stupstocken, i synnerhet för att dölja det stelnade blodet efter första afrättningen för den andra delinqventen.

Vid aktens slut rusade hela massan igenom spetsgården för att få se de i gropen lggande lemningarne efter sina två medmenniskor.

Gropen fylldes derefter med sand, och ett högt staket visar för den förbiresande stället, der afrättningen egt rum.

Såsom exempel på huru vidskeplig allmogen ännu är i vissa delar, kan jag nämna att en yngre kvinna, som varit besvärad af fallande sot, var närvarande blott för att komma åt en qvantitet blod af den halshuggne Jon Jonsson, hvilket, enligt hennes åsigt, skulle vara ett universalt medel emot sjukdomen.

Hennes begäran afslogs, och detta med rätta!”

Aftonbladet 23 november 1860.

Relaterat