Soldaten Samuel Johansson, Bjuråker 1655

Samma dag ställdes för Rätten en soldat Samuel Johansson, född i Viggeby och Vårfrukyrka socken vid Enköping, vilken för 2 år sedan lät sig här utleja till soldat av Erik Persson i Stråsjö.

Han blev nu anklagad av Olof Persson i Kyrkbyn och Erik Persson i Lia och Gumund Persson i Avholm, för det han har nästförlidne söndag den 25 februari, överfallit dem med hugg och slag som skedde hos Sven Jonsson och Pål Jakobsson i Gärde, vilka höll bröllop i varandras gårdar samma dag.

Samuel var bjuden till båda bröllopsgårdarna och först blev kallad till Sven Jonsson, som höll bröllop åt Jon Henriksson.

Sedan på eftermiddagen hade gått till den andra bröllopsgården, där han blev kallad till bords, och tillsammans med soldaten Johan Johansson, spelade på cittra och fela.

Då de hade spelat en stund, övertalade de att gå till andra bröllopsgården för att spela, och när de hade spelat ”een hallf stund” gick Johan Johansson tillbaka till den andra gården. Samuel var kvar till solbärgningen (solnedgången) och blev då deras lag skingrad.

Efter att ölen och brännvinet började sina, hade Samuel med andra soldater, Erik Bengtsson i Berge och Johan Seversson i Näppänge med flera, hållit på att gäckas på golvet och Samuel hade sin värja ute.

Då Gumund Person kom ut från en kammare och var på väg ut, frågade han Samuel om han ville fäktas med honom, svarade Samuel och bad:

”Gudh bewara sig dher ifrån”

varpå Gumund gick mot dörren och i detsamma högg Samuel efter honom i huvudet och fick ett blodsår, som är vittnat och blev bekänt.

Sedan detta var över, övertalade Samuel soldaterna Bengtsson och Seversson, att följa med honom till andra bröllopsgården, och gick in dit med dragna värjor, vilket Samuel dock nekade till.

Erik Bengtsson och Johan Seversson blev åtskilda inför Rättens förhör, av vilken orsak de var dit, bekände båda, att de inte visste av något ont, utan eftersom Samuel bad dem följ med och drog sina svärd i förstugan.

Efteråt vittnade Anders Eriksson i Gärde, då han såg dem komma in med svärden, steg han upp emot Samuel på golvet, bad honom lägga bort svärdet och gå till bords, och ”med andre gästerna giöra sigh glaadh.”

Samuel satte svärdsudden i bröstet på honom och sa:

”Sätt dhu tigh.”

Samuel steg fram till bordet och emellertid övertalade Anders Eriksson de andra soldaterna, att deras värjor skulle tas ifrån dem, och de satte sig till bords.

Då hade Samuel kommit till tals med Olof Persson i Kyrkbyn, som var förgångsman (födorådstagare), som sa:

”Skolan wij ey fåå hafwa huss och heemfredh, så wore bättre wara hädan.”

Och bonden Per Jonsson i Västansjö hörde han säga:

”Thez är lichwäll bonnden som skall föda knechten”

och när de hade pratat klart, hörde han Samuel säga inför hövliga öron:

”när hawer iagh druckidt duu skåål medh tigh, dhinn skijthunder.”

Han ville hugga med värjan men blev dock förhindrad och kastade ett ölstop i bröstet på honom och sade till sina stallbröder som satt vid bordet:

”Stijger upp och hullper migh, eller iagh skall klyppa eder, effter bönnderne willia öfwerfalla migh”.

De steg upp men inget mera hände därefter. När Per Jonssons son, Jon Persson, drack tillsammans med Samuel och delade på en brännvinskosa som det inte var så mycket uti, hade Samuel sagt till honom:

”Skall iagh dricka dijne Skiäggieleefwor?”

Soldat Johan Johansson i Gärde berättade, att han inte iakttog när Samuel kom in, om han hade dragit värjan eller inte och eftersom han fällde ord tillsammans med Per Jonsson, kastade Samuel stopet på honom och hörde Olof Persson säga:

”Hwad är dhetta för lefwerne, skole i ey låta oss fåå huuss och heemfreed så hafwa i så stoor wägh hädan som hijt.”

Då har Samuel svarat ”Iagh tahler eder inthedt till”, och därmed blev det hela avstyrt, och Per Jonsson och sonen Jon Persson steg upp och gick ut. Därefter gick även Samuel ut och fann Jon Persson ståendes där på gården.

I detsamma kommer Jon Perssons syster, Anna Persdotter, och ber Jon:

”Vakta på sig, Samuell kommer uth medh swärdet som han i handen hadhe.”

Då sprang Jon Persson till Anders Perssons gård och in i stugan och Samuel sprang fort efter honom och hann upp honom vid farstubron men fick inte få tag på honom för att göra någon skada.

Detsamma spordes inne i stugan där gästerna satt och ingen dristade sig att gå ut, och eftersom det fordrade deras tarvlighet, gick Erik Persson först ut, och då var Samuel åter inne och mötte honom på bron som pigan Anna Hafftorsdotter vittnade.

I detsamma Erik närmade sig, högg Samuel åt honom och Erik bar emot med armen och då Erik skyndande sig undan in genom dörren, högg han honom andra gången mellan axlarna.

När Erik kom in och sa:

”Thet är nu inthz godt gåå uth”,

fruktade de ännu mer för hans överdådiga levernes skull, varför brudgummen Jakob Pålsson sände efter länsmannen Olof Jonsson.

Efter ett stunds sittande när Olof Persson går ut och säger till Samuel:

”I hade slagidt wadtnedt ifrån sigh”, (pinkat)

varpå Samuel går åter till honom och frågade vad han var för en, säger han:

”Een gammal Gubbe.”

Då sa Samuel:

”Tu äst och een som plägar haata solldater”,

och i det samma Olof Persson går därifrån, hugger Samuel honom i huvudet så han föll omkull. Hugger så till en andra gång. Olof skyndar sig undan och går in i kokstugan mitt emot bröllopshuset, till Johan Seversson och Erik Perssons hustru Sigrid från Stråsjö.

De vittnade, att Olof Persson kom och satte sig på bänken, svor och sa, att han ville ut och betala Samuel och lagade kniven i tröjärmen och de bad honom var ifred.

Så kommer åter Samuel in med sitt svärd på sidan, och Olof Persson stiger upp och mötte honom mitt på golvet och slår till Samuel med kniven, som tog i kläderna och Samuel vrängde sig undan och föll omkull på golvet med Olof ovanpå.

Johan Seversson tog ifrån honom kniven och gick sin väg och hustru Sigrid och Anna Hafftorsdotter skyndade sig ut med barnen, då Samuel och Olof reste sig upp.

Samuel tog svärdet och förde det mot Olof, som fick handen på svärdet och Samuel drog till och skar honom illa. Olof sprang mot dörren och Samuel började hugga efter honom mot huvudet.

Olof staplade ut och skyndade sig undan till Anders Erikssons gård, varpå Samuel följde efter. Där stod Olof och blödde i snön och Samuel stod på andra sidan om snödrivan och ”brukade onyttig mund på honom”.

Vid kvällningen kom länsman Olof Jonsson dit och bad dem hålla fred. Samuel svarade:

”Jaa eder länsman will iagh wäll parera, men the andre skole fåå siuutussennde.”

Ändå ville han slå Olof Persson, men blev förhindrad av länsman som tog fast honom och höll honom fängslad tills rannsakningen.

Godemännen Ingemar Hemmingsson i Kyrkbyn, Lars Larsson i Gårdmyra, Per Hansson i Svedjebo och Hans Jonsson i Näppänge, skulle skåda och pröva såramålet.

Olof Persson hade 3 sår på huvudet, men ingen skada på huvudskålen. På handen 2 fingrar och ett sår var hugget bak på handen. Han var dessutom alldeles blå i ansiktet som hade uppkommit när han sökte skydd och sprang på dörrposten och staplade ut och slog ansiktet i marken.

Erik Persson hade ett sår på armen, och ett sår på bak mellan axlarna samt Gudmund som hade ett sår i huvudet ovanför örat.

Samuel tillfrågades om han hellre ville beskylla Erik Bengtsson och Johan Seversson, att de hade påverkat honom till sina gärningar, eller om de hjälpte honom i hans galna förehavande?

Samuel gjorde dem fria och inte heller hade han haft något ont uppsåt förrän bönderna började svara ”sposkt” (hån, förakt, förtjänt av gyckel).

Denna rannsakning blev uppläst för Rätten och Samuel Johansson tillfrågades om han hade något vidare att tillägga eller anföra.

Han kunde inte neka till händelserna och bad om nåder och inte (att domen går vidare till) Högsta Rätten, då han lovade här och nu, att bättra sitt leverne.

Därmed lades ärendet till nämndens övervägande och efter deras betänkande, ansåg man att Samuel inte hade haft någon ovänskap då han gick ifrån deras lag i Pål Jakobssons hus.

Inte heller har någon förstått, att han tillsammans med de andra i det andra uppsåtet, ville gå dit och göra någon skada, utan soldaterna brukar med intagande av rusdrycker, att gå med sina värjor i gårdarna.

Likväl och i anseende efter Samuel angiven orsak, först högg Gumund i den ena bröllopsgården och sedan gått till det andra bröllopshuset med dragen värja, och emot bön och varning av värden, börjat träta.

Sedan han kom ut, lät först se sin vrede emot Jon Persson, och sprang efter honom i en annan gård, och gick sedan tillbaka till gården och överföll Erik Persson och högg honom 2 sår.

Han var kvar så länge, att Olof Persson kom ut, och överföll honom ute på gården och gick sedan efter honom in i stugan, och till sist följt efter honom den till andra gården, för att kunna undkomma honom.

Därför kunde nämnden inte värja för hans överdådighets skull, utan dömde honom till Edsöre efter det 1, 2, 5, 8 och 35 kap. i Edsöresbalken, och frikänner de andra.

Men nåden om straffet på denna missgärning remitteras i all ödmjukhet till den Kgl. Hovrättens nådiga förklaring, hur det ska gå till.

Han har ställt målsägandena tillfreds och församlingen ber för honom.

Han har ställt sig allt väl så mycket nämnden och församlingen här om honom vittna och berätta. Han har inget att böta med, så han kan inte få något bistånd av sin far, Johan Persson, som sägs vara en fogde vid Enköping.

På denna sak är Kgl. Hovrättens resolution ankommen, att Samuel skall nu för sin begångna akt endast löpa 6 gatlopp, vilken dom till den 16 januari 1656 ej är exekverat, efter det Samuel blev lösgiven på löfte av befallningsman Lars Isaksson, och innan resolutionen kom, har Samuel rest med krigsfolket till fiendeland.

Bjuråker och Norrbo socknar 1 mars 1655.

Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län (X) EXIe:3136 (1654-1655) Bild 2500 / sid 213.

Relaterat