Stadsfogden Nils Ljungqvists biografi, Östersund (u.å)

År 1844 den 25 November föddes
på egendomen Assleröd i Bohuslän
nära Bohuslänska kusten en barn,
som i dopet kallades Nikolaus,
hvilket namn sedan förkortades
till Niklas samt att han under
hela sin ynglingaålder kallades
för ”Nicklas i Assleröd”.
Huru han tillbringade sina
första lefnadsår är oss föga bekant. Troligen gick
han i kast och begick
en och annan förseelse emot
etikettens fordringar, samt
möjligen, liksom alla andra barn
äfven föräldrars i sanitärt hänseende.
Först vid 4 års ålder, sedan han
fått sina första byxor och [2420h]

hemmagjorda svinlädersstöflar
som han dragit utanpå byxorna
finna vi honom en solig
och varms Aprildag (och sådana
äro vackra vid Bohuslänska
kusten) sysselsatt med att invid
stenmuren af sina föräldrars bo-
ningshus, af tegelsten bygga
en liten stuga, dervid han som
hjelp och handtlangare begagnade
en två år äldre syster, hvilken
då han icke visade nog intresse för
och insigt i byggnadskonsten,
fick upphöra följderna
af hans medfödda häftiga
lynne i form av både örfilar
och sparkar. Men snart vändes
hans håg från att bygga stugor
till att bygga s.k. ”Bäcka-
qvarnar.” Af några äldre pojkar
i grannskapet hade han fått idéen. [2400]

I början nöjde han sig med
små vattenhjul, som drefs omkring
då vatten samlades i en liten
ränna af trä; Men snart blef
äfven denna konstruktion på
qvarnar för enkel: det måste
vara qvarstenar också, men
huru få sådana, ingen
utsikt fannes att få köpa så-
danna i brist af mynt och
inga verktyg fanns för att
kunna göra sådanna.
Sent om aftonen kom en sota-
re och begärde få låna hus.
Han invigdes genast i bryderierna,
att få qvarnstenar, och sotaren var en
man, som troligen äfven han [2410v]

fått slå sig fram i verlden med små
resurser och derföre hittade
han på råd. Sedan han
beskrifvit för honom
all kännedom om att icke andra verk-
tyg fanns tillgå än en hammare och en
hoftång, som var stål-
satt på ena kroken, utro-
pade han: ”Vänta lite ska’ du väl
få se’.” Hammare och tång
togs fram och så började ar-
betet på qvarnstenarne. Sota-
ren borrade så att svetten lacka-
de i hans panna. Niklas bar till
honom mat och dryck för
hans eget behof och vatten
för att användas vid borr-
ningen för att instrumentet [2460h]

ej skulle uppmjukna. Och
klockan 11 på qvällen kröntes
deras arbete med framgång,
ithy att kroken på hoftången
hade borrat sig väg genom
stenhällen. På morgonen der-
efter gjordes äfven den andra
qvarnstenen färdig och om
ett par dagar var qvarn-
verket så passfärdigt, att
dermed bränd råg kunde
malas, och dermed var målet
vunnet. Från tidigt på morgo-
nen till sena qvällen arbe-
tade han nu oförtrutet med
qvarndammar för att samla vatten
hvilket en gång om dagen eller
mera släpptes på qvarnverket [2470v]

och när detta gick stod glädjen
högt i taket. Samtidigt här-
med tog han sina första steg
på jordbrukarens knaggliga
bana; han skulle nödvändigt
vara med. Och som han
var förliten för annat arbete fick
han på egen begäran köra
hästarna för plogen och huru
många gånger på dagen han
vid hästarnes vändningar bumlade
omkull och släpades långa
stycken är omöjligt närmare
säga; faktiskt är att då
han hemåt på detta sätt
i flera timmar om dagen, så
slapp han att klaga öfver sömn-
löshet då qvällen kom. [2470h]

Wid 7 års ålder gjorde han
sitt första inträde i folk-
skolan. Föga uppmärksam-
mad blef han der den 1sta
dagen, men på aftonen
fick han i likhet med
de andra barnen ”hemläxa.”
Hvad läxa betydde, hade
han ingen aning om och för-
stunt var han att fråga någon
af sina äldre kamrater derom
för att inte förråda sin okun-
nighet, ock följden blef att
han den andra dagen ej kunde
någon läxa alls. Några år
derefter finna vi honom åter
vid plogen, men denna gång
såsom den ”styrande” och [2480v]

en yngre broder hade då fått
äfventyra hans förra plats vid
tömmarne. Tiden gick, och
vid 15 års ålder ”läste han sig
from för Prosten” som det hette.
Året förut hade det försports
att läsbarnen, pojkar och
flickor tillsammans hade haft
konster för sig, så att detta
året skulle de icke under
öfningarne få vara tillsammans,
utan pojkarne skulle vara
hos prosten på förmiddagarne
och flickorna på eftermidda-
gen, hvilket hade till
följd att de hvarje gång
träffades på ett bestämt
ställe – den utaf dem [2480h]

som kom först fick vänta,
och småkonster blef
det i alla fall.
Året derefter reste en af hans
bästa vänner, en skol- och
läskamrat till Göteborg för
att komma in vid högre all-
männa läroverket, hvilket
jemväl lyckades. På sina
första ferier reste han
till hemmet, då den förra
vänskapen förnyades och
allt hvad han lärt i både
ett och annat afseende i
visdomsstaden, meddelades
vännen, som med förtjusning
åhörde allt och drog nytta
deraf så godt han kunde. [2490v]

Samtidigt härmed kom en arren-
dator, som arrenderat ½ hemman
Asserod (Länsmansgarden) och
blef granne med ynglingen. Arren.
var redan dubbelt så gammal
som ynglingen, men icke desto
mindre blefva de snart bekanta
och goda vänner. Han hade nå-
gon tid funderat på att blifva
länsman, hvilken befattning,
vid den tiden i Bohuslän
ansågs både lönande och fram-
stående. De skaffade sig till-
sammans erforderliga böcker och
arbetet började i all tysthet, ty
om det skulle misslyckas att taga
examen, skulle ingen få kän-
nedom om att de försökt. Ett
par år gick, under hvilka de [2490h]

samtidigt med att de ordent-
ligt skulle sitt lugna
jordbruksarbete på dagarna
läste på nätterna, derunder
den yngre ofta fick bannor
af sina tillhöriga för att
han aldrig släckte ljuset på
qvällarna. Efter flera månaders
samarbete på ömsesidigt lugna
läxor, kunde ingen af de
båda sammansvurna förebrå
hvarandra för lättja eller för-
sumlighet – ingen kunde
i något afseende öfverträffa
den andre. Tiden hade icke
stått stilla, af barnet och yng-
lingen hade blifvit man
han var nu redan 21 år då [2500h]

han gjorde sitt första försök
att taga den eftersträfvande läns-
mansexamen. Första gången
blef han kuggad; Men istället
för att detta kunde lätt hafva
förlamat hans viljekraft sporra-
des den till ytterligare ansträng-
ning, och året derpå, sedan
han fått ett slags underordnad
skrifvarebefattning vid Landskontoret
i G.[öteborg] lyckades det honom att
med vitsord om skicklighet
aflägga samma examen, hvilket
på sin tid, då ingen visste
om de förberedande studierna
väckte stort uppseende och
han blev berömd för att hafva
som orden föllo sig: ”ett icke
vanligt tillfund” [2410h]

Men ingen ros utan törnen.
Nu började ett nytt lif för den
fattige ynglingen. Utan medel,
utan någon som helst hjelp
från hemmet, med dålig
ekipering – och hvad som
värst af allt var – med
sin Moder, sin älskade
och oförglömgliga moder på
dödsbädden, måste han lemna
hemmet, och denna gång snart
sagdt för alltid för att äfven
taga sin erhållna plats som
skrifvare på ett Länsmanskon-
tor. Nu började luckorna
i en bristfällig uppfostran
allt mer och mer visa sig.
Wana vid göromålen saknade [2420v]

der han hade mycket
få vänner och inga rekom-
mendationer, men bland
50 medsökande lyckades han
dock genom enärgiska an-
strängningar att få sig en plats; Och då han [2430h]

Här slutar texten i denna odaterade biografi och det finns 5 blanka blad i denna lilla skrift. Möjligen är biografin inte sammanställd, varför den kan finnas på annat håll?

Fotnot:

Stadsfogden Nikolaus Ljungqvist var född i Askums socken och dog den 21 februari 1894 och gift 20 juli 1878 med Ultima Matilda Matsson i hennes andra gifte, född 2 oktober 1848 i Stockholm och dog den 8 november samma år som maken.

Foto på Ljungqvist finns på hemsidan ”Gamla Östersund” och kan ses här.

Östersunds Stad Rådhusrätt och Magistrat (Z) G:1 (1858-1912) Bild 2420.

Östersund (Z) AIa:12c (1886-1895) Bild 4350 / sid 1030.

Relaterat